Fryser nu sakta till is.

Och nu när jag inte har dig, så tycker jag att jag ser dig överallt,
och när blev den här stan så liten?
Och mina vänner försöker trösta..
och drar med mig på fester och presenterar mig alltid extra artigt
men jag skiter i vilket och går alltid hem först,
och jag sover mycket mer än jag borde.
Och jag vet att det går över och kommer kännas mycket bättre men
varför är man alltid en jävla nybörjare på sånt här?

Varje litet steg du tar
och varje gång som du ler,
hugger det till i mitt bröst..
för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer
kommer få ligga bredvid och kalla dig för min.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0